Alireza – filmstudent i Frankrike

Alireza är en av de många ensamkommande som fått asyl i Frankrike efter att ha fått avslag i Sverige.

Idag studerar han på den välkända franska filmskolan Kourtrajmé.

Asylintervjun

Paris. 25 november 2019.

13:20

Innan jag går in så hoppas jag att det ska finnas ett fönster i rummet, för att få mer ljus.

Jag är nervös.

13:40

Hela kroppen skakar. Jag går till toan, tvättar händerna och ansiktet med kallt vatten, tittar på mig själv, spegeln är suddig, tar en selfie och lägger upp foton på Instagram.

Under bilden så skriver jag som rubrik:

suddig spegel, suddigt liv, oklart oklart oklart.

14:20

Jag tar min väska, sitter i väntrummet. Det har gått 20 min mer än tiden då intervjun borde börja. Jag blir mer stressad. Börjar tveka om jag har gjort något fel, kanske tagit fel dag, kanske fel tid …?

Tankarna bara snurrar i huvudet, jag håller på explodera.

14:30

Äntligen kommer en tjej och som vanligt uttalas mitt namn fel. Jag tar mina grejer och följer med henne, medan jag drunknar i det förflutna för några sekunder, minns hur mycket jag försökte lära folk att uttala rätt mitt namn i Sverige, tydligen får jag samma problem här igen, men jag vill inte längre förklara.

Jag är trött.

14:35

Tjejen som är handläggare pratar så fort så att jag, som bara har lite kunskap i franska, knappt hinner förstå ett enda ord.

Bakom henne finns ett fönster, perfekt det är det jag önskade.

Det finns en annan tjej som tolkar franskan till dari, hon är snäll.

Här är vi bara tre, till skillnad från i Sverige där min gode man och min oartiga advokat också var med.

Tjejen uttalar mitt namn med bestämd röst och hotar mig, säger att ifall jag ljuger om något så har jag brutit mot lagen …

Jag accepterar.

15:05

Frågorna är enkla, de är inte krångliga som jag hade fått höra förut. Jag tappar stressen efter ett tag, jag lutar mig bakåt på stolen. Tittar rakt på henne, svaren kommer direkt efter frågan.

15:40

– Berätta om dig själv, om din identitet …

Den här frågan får mig att tänka till. Jag minns att på mitt afghanska ID-kort står det att jag är född i Helmand, men jag minns knappt något där ifrån. Min familj flydde till Iran när jag bara var några månader gammal. Hela min barndom är fylld med minnen från Iran, till slut säger jag att jag är en afghan från Iran. Jag berättar att vi härstammar från Irak och jag tillhör en folkgrupp som heter Seyed att vi är araber och Shiamuslimer och att vi är förföljda.

Jag mår dåligt.

16:05

Intervjun tar slut. De visar mig utgången, jag hittar ett kafé köper en kaffe, sätter mig någonstans, röker en cigg och tänker på allt som hände nyss. Jag känner mig så där.

1 feb 2020

Jag blir förbannad på alla krångliga grammatikregler som finns i franska – Ohhhh Gud, vem kom på dessa? Jag får ett meddelande på mobilen, OFPRA meddelar att de har fattat ett beslut om min ansökan och beslutet har skickats i brev till min adress. Jag får panik.

5 feb 2020

”Félicitations, vous avez obtenu une protection” hör jag socialassistenten säga i telefonen. Jag tackar honom för meddelandet, stänger av mobilen, nu vill jag sova utan att tänka på något, för första gången under de senaste åren.

Jag känner mig trött.