Dagboken publiceras i samarbete med Blank Spot.
Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. Just nu bor jag i Kabul.
Jag ska berätta min historia från början.
När jag var barn blev jag slagen minst två gånger i veckan, bara för att jag var ett barn och inte förstod hur jag skulle jobba. Min pappa hade en konflikt med folk som vi delade vatten och mark med, och de människorna slog mig ofta. Men jag vågade inte säga det till pappa, för de kunde döda honom om han protesterade.
Jag växte upp, men konflikten fortsatte. Jag bestämde mig för att rymma från Afghanistan, men det gick inte. Det var krig, allt var osäkert och jag var ett barn.
Till slut bestämde jag mig ändå för att jag måste lämna landet. På grund av osäkerheten, misshandeln, våldet, kriget, risken för kidnappningar och mord. All slags omänsklighet.
Jag var en tonåring. Så det var inte lätt att resa till Iran och sedan vidare till Sverige.
Jag jobbade i flera år i Iran och gömde mig för polisen, så att de inte skulle hitta mig och skicka tillbaka mig till Afghanistan.
Jag jobbade svart och levde som gömd, jag vågade inte alls gå ut från kycklingindustrin där jag arbetade för att ta mig in till stan. Och arbetsplatser i Iran är som fängelser.
Jag väntade på att få ihop så mycket pengar att jag en dag skulle kunna lämna Iran och ta mig till ett europeiskt land.
Varför ville jag ta mig till Europa? Svaret är självklart. Jag hörde talas om mänskliga rättigheter och mest av allt om Sverige, där såg man speciellt till barns rättigheter.
När jag hade samlat tillräckligt med pengar så började jag min resa.
*
På 15 år händer det så mycket som man kan skriva om.
Men här ska jag skriva om min tid som asylsökande i Sverige och i Frankrike.
Vägen ända till Sverige är bara för farlig. Vi smugglades över 10 gränser. Jag bestämde mig för att – antingen dör jag på vägen, eller så lyckas jag ta mig till ett säkert land.
Men jag lyckades ta mig hela vägen fram. Sverige var landet jag bestämt mig för, jag tänkte att de skulle ta emot mig som asylsökande – jag visste inte alls att de en dag skulle utvisa mig till samma krigsplats som jag flytt ifrån.
Jag kom till Malmö och där hälsades jag välkommen till Sverige. Jag blev så glad och kände mig som den lyckligaste personen i världen, när jag hörde att det var Sverige som jag kommit fram till.
Det finns folk som kanske inte vet hur svårt det känns när man är asylsökande. När man letar efter sin framtid.
De flesta flyktingar som får avslag har inte tillräckligt med information om hur man kan få uppehållstillstånd. Migrationsverket tror bara på det man berättar, på orden, och de tänker kanske inte på att vissa inte kan, eller vågar, berätta om sina problem.
Jag var en av de asylsökande som inte visste ett dugg om hur man ska prata med Migrationsverket för att få uppehållstillstånd. Jag förklarade mina problem och svårigheter för Migrationsverket, men de accepterade dem inte och gav mig avslag.
När jag fick mitt första avslag av Migrationsverket bodde jag hos svensk familj. Jag satte mig i ett rum och grät i många dagar efter det. Fortfarande, när tänker på den tiden, tåras mina ögon.
Det var inte ett avslag jag fick. Det var ett beslut om min framtid. Ett beslut som nekade mig rätten att leva.
Min advokat i Sverige skickade vidare mitt ärende till Migrationsverket utan att läsa upp det för mig – så att jag kunde veta om allt var rätt. Det berodde på att jag hade fått flytta till en ny adress och att advokatens brev kom till min gamla adress. Jag visste inte alls om att mitt ärende skickats in igen.
Efter tre avslag blev jag jätterädd. Migrationsverket gav mig 14 dagar för att lämna Sverige, annars skulle de utvisa mig och deras utvisningsbeslut hade laga kraft.
Jag hade inte chans att stanna i Sverige med deras hot hängande över mig. Jag var förvirrad och visste inte vad skulle jag göra.
Jag hörde talas om Frankrike, att man kunde söka asyl där även om man blev Dublin-klassad. Så jag bestämde mig att resa dit innan mitt utvisningsdatum från Sverige.
Jag lämnade Sverige i augusti 2018 för att ta mig till Frankrike. Det kändes otroligt obehagligt för jag hade inga bekanta där. Ingen kunde berätta för mig hur saker går till i Frankrike.
*
Jag kom en natt till Porte de la Chapelle i norra Paris. Där sov många missbrukare och eftersom jag inte hade någonstans att sova, blev jag tvungen att sova bland dem. Morgonen efter mötte jag några afghaner som bodde under en bro. Jag frågade dem om hur saker gick till och de sa att de var där sedan en månad tillbaka. Vissa av dem hade bott hela tiden på gatan.
Jag var nöjd över att ha träffat andra afghaner som jag kunde sova bredvid under bron. I ungefär en månad bodde jag utomhus på olika ställen i Paris. Jag letade hela tiden efter var mat delades ut och var det fanns broar att sova under. Jag letade efter ställen där man kunde få hjälp.
Jag fick möte på Migrationsverket vid metrolinje 4. Samma dag lämnade jag mina fingeravtryck och blev direkt Dublinklassad – min rädsla blev dubbelt så stor!
Jag grät hela den dagen, men det ändrade ingenting. Jag kunde ha gråtit eller skrattat, det spelade ingen roll.
Franska Migrationsverket gav mig tillstånd att stanna två månader i landet. När den tiden var över, gick jag till Migrationsverket igen för att fråga hur det gick med mitt ärende. De svarade att antingen måste jag resa tillbaks till Sverige eller överklaga min Dublinstatus. Jag överklagade, eftersom jag visste att Sveriges skulle utvisa mig till Afghanistan.
Men domstolen i Frankrike gav mig avslag och sa att jag måste återvända till Sverige. Vid den tiden hade jag det bra i Frankrike, jag hade hittat ett boende där jag fick mat och sovplats. Jag gick många gånger till Svenska Kyrkan och bad dem att hjälpa mig med dokument som skulle översättas till franska, så att jag kunde bevisa att jag hade fått avslag i Sverige. En snäll kvinna som heter Sara hjälpte mig mycket med allt.
Jag ville överklaga igen till domstolen, men min nya advokat sa nej. Han sa:
– Åk aldrig från Paris och gå till polisen varje gång de kallar dig till möte. Det är snabbaste sättet att bli av med din Dublinstatus. För efter 6 månader försvinner dina fingeravtryck ur systemet.
Han föreslog det, eftersom jag annars skulle behöva leva gömd i 18 månader och förlora min sovplats och mitt månadsbidrag. Och riskera att upptäckas av polisen.
Efter en första kallelse åkte jag till den stora polisstationen i centrala Paris, vid la Cité. Vänner avrådde mig från att åka dit, men advokaten sa att jag skulle. Sedan åkte jag dit för en andra kallelse. Det var då polisen grep mig.
De tog tag i mig som om jag var en kriminell och satte handbojor på mig. De sa att jag skulle skickas till Sverige. Jag blev oroligt rädd eftersom Sverige skulle utvisa mig till Afghanistan – det var 100 procent säkert. Polisen körde mig till ett förvar i Paris och där levde jag instängd i 22 dagar. Hela tiden behandlades jag som en kriminell.
En morgon ropade de mitt efternamn och jag svarade ja. Fyra poliser kom in i rummet och sa:
– Nu ska vill till flygplatsen och du ska till Sverige!
Jag blev så rädd, det kändes som om någon skulle skära halsen av mig. Jag hade ingen chans att ge motstånd. Polisen skjutsade mig till flygplatsen och band mina fötter, så att jag inte skulle rymma. De lade mig i ett litet flygplan med 4 andra afghaner och flög oss till Sverige.
Det var den värsta av alla mina dagar. Jag tänkte – kanske har jag dödat någon i en olyckshändelse, utan att veta om det? Eller sover jag och drömmer? Hur kan de annars behandla mig så illa?
När jag kom till Sverige stängdes jag direkt in i förvaret i Märsta och där behandlade de mig också som en kriminell. Jag levde instängd i ungefär 4 månader, innan de utvisade mig till Afghanistan.
Så nu är jag i Kabul. Jag har varit här i nästan ett år. Jag vågar inte resa ut ur Kabul och här i staden finns många hot och stor osäkerhet. Ifall du vill läsa mer om hur livet är här, så skriver jag varje vecka min ”Dagbok från Kabul” som publiceras av Blank Spot.
Det känns svårt att hela min livssituation är så dålig. Ofta undrar jag:
Måste jag leva hela mitt liv i rädsla? Finns det inget ställe där jag kan bo i fred?